Hade lite berusade nattliga existensfrågor som for omkring i mitt huvud igår kväll när jag kom hem.
Vad gör jag här? Är jag lycklig? Vad gör jag för att få det bättre?
För...hur mycket man än jobbar och har en massa pengar så man kan göra härliga saker som gör en glad så känner jag oftast att det fattas nånting. Jag tror det är nyttigt att aldrig vara nöjd, dock känner jag att jag skulle kunna vara lite närmare den där nöjdheten som hela tiden ligger framför mig som en guldpläterad morot.

Det här kommer skrämma livet ur alla framtida möjliga partners men jag börjar känna mig peppad inför hela familjegrejen. Jag kommer på mig själv gå och tänka på hur mysigt det vore att vakna upp en söndagsmorgon med en liten Marc Jr. mellan mamma och pappa. Att ligga där och iaktta det lilla livet och dennes mamma och känna sig som världens lyckligaste.
Självklart får man alla problem och jobbiga saker på köpet...men jag börjar inbilla mig att det är klart värt besväret. Varför är det annars så många som har sånadär knoddar?

Det är många gånger jag säger att det är dags för förändring, nån radikal förändring. Jag är otålig och ha allting NU NU NU! Så jag gör listor över vad jag ska göra för att få det som jag vill. Självklart inser jag rätt snabbt att jag måste ta det i små steg. För hur ska jag få det där barnet att vara förälder till om jag inte först har nån som kan producera det till mig? Hur och varför ska jag flytta till den där större lägenheten om jag inte har en inkomst till och enbart mitt eget skratt att fylla rummen med?

Jag trivs...

...men imorgon är jag bättre!

And remember: Even after all this time The sun never says to the earth, "You owe Me".

Insåg häromdagen att jag nog aldrig kommer bli riktigt vuxen.
När jag var yngre så såg jag på de flesta vuxna runt omkring mig som ansvarstagande smått tråkiga personer som aldrig gungade gunga, sparkade i vattenpölar eller hoppade hage. Därför ville jag bli vuxen på mitt eget sätt. Jag tänkte att jag minsann skulle bli nån som kladdade med fingerfärg och byggde lego hela dagarna.
Jag skulle nog aldrig kunna bli nån slags dagis- eller förskolelärare så jag antar att jag leker med färg och form om dagarna för att lego och fingerfärgsdagarna tillfälligt är förbi...
Tänk vad underbart att få vara barn och samtidigt vara vuxen nog att själv kunna ta hand om egna barn. Vilka underbara stunder i sandlådan vi skulle ha! Jag skulle vara den bästa grävmaskinisten och imponera på mina små med mina byggkonster. Jag skulle hoppa längst när vi gungade och jag skulle alltid väga mest på gungbrädan. Dom skulle aldrig hitta mig vid kurragömma och jag skulle helt klar dominera när vi spelade UNO...
...förutom när jag låter dom vinna för att boosta deras egon.

Men det är väl kanske därför man går ner förbi barnstadiet när helgen nalkas...

Webböl hos AfonsoWilsson i fredags. Mkt lyckat och kul! En utgång på Solidaritet där jag välte drink(ar?) och tog en himla massa kort. Att man inte kan bete sig...

Efter mycket rantande i en ring som verkade vara nå slags evighetsloop anlände det äntligen fyra underbara lädervaror i en svart påse till...mig. ÄNTLIGEN, ville jag skrika sådär som bara Gert Fylking kan. Nu blir det gravyr!

Kunde inte sova inatt. Vred och vände på mig tills jag var tvungen att kasta av mig täcket. Sen minns jag inget förrän jag vaknar i köket och har tydligen gjort i ordning en knäckemacka med piffi allkrydda på. Ihk! Somnade runt 4 igen och slumrade mellan 5-6...sen var det bara gå upp. Inte alls trött idag så det måste varit den långa bra sömnen från Lördagen som spökade.

Every little landslide, catch it in my hand.

Efter en helg fylld av festligheter följer alltid en trött Söndag som oftast innehåller soffslappande och en tv som hela tiden matar mig med hjärndö information i form av filmer och serier.
Igår kväll kröp jag ner i sängen och mådde bara så otroligt dåligt. Lite existens-ångest. Varför gör jag det jag gör? Vad händer om några år? Kommer jag nånsin hitta mig själv på riktigt och inte behöva klistra på ett fejkat leende varje gång jag träffar folk?
Jag förstår inte vad som är fel. Det är som att jag har nåt slags behov som inte kan uppfyllas hur mycket jag än försöker, ett behov jag borde ha gjort mig av med för längesen.
Jag finner ingen glädje i att lösa problemen längre...

Jag testar min beprövade metod till att må bra igen: träna, äta bra och lösa allt jobbigt direkt.

Det finns mycket jag saknar och mycket jag önskar jag hade upplevt nu istället för i yngre dagar. Människor man träffar, upplevelser, resor osv. Det känns som att livet bara blir bättre och jag önskar att mycket jag upplevt skulle kunna hända...idag. Jag inbillar mig att jag skulle kunna gjort allting så mycket bättre idag.
Jag ångrar ingenting.
Dock kan jag erkänna att jag är en bättre människa idag än för 10 år sedan.

I won't run away from...a life worth living.

Jag inbillar mig att det bottnar i att jag aldrig vill förlora nånting bra. Att förlora nånting och aldrig uppleva det igen. Jag vill ha tillbaka de där känslorna jag hade förut, kommer jag någonsin känna sådär igen? Ingenting är säkert. Vill lägga allting i en liten ask och ta fram det när jag behöver det som mest.
Jag har noll tålamod...vill känna det där igen. Nu, NU, NUUU! Jag vill kunna förlänga känslan. Det är nog därför jag kan lyssna på samma låt på repeat 1 hur länge som helst, bara jag känner den där känslan om och om igen.
Så försvinner det och jag blir bara ledsen.
Jag känner den där sjuka isande och brännande känslan sprider sig, bara för att jag tappar känslan...

Äntligen får jag trä mina älskade HD 25-1 II över huvudet och drömma mig bort i mitt egna skapar-land. Äntligen lite vardagsrutiner och äntligen är jag hemma i mitt älskade Sthlm.
Men...såklart jag saknar ledigheten. Saknar Sälen. Skulle gärna tagit ledigt mån-tis så det blev lite mer utförsåkning.
Nyår blev lyckat. Väldigt lugnt även om skumpan sprutades och jack-colan flödade på nyårsafton. Fyra glada själar som åt god mat, drack och dansade en del. Sms:en haglade in strax före 12-slaget och jag kunde inte svara på nåt av dom förrän 2h senare.
Längtar tillbaka...
Snart, mkt snart, blir det färd uppåt igen.

Har länge tänkt att jag skulle vilja ha en hund. En söt liten en som man bara smälter när man ser. Gärna en dvärgspets. Igår såg vi en så otroligt söt liten pudel som jag bara ville ta hem och klappa till sömn. Dock har jag inte tid med det tyvärr. Kanske kunde bli en kontorshund? Får nog vänta några år...

Julafton, en dag man bör fira med någon eller några...?
I år valde jag att vara för mig själv. Jag tror mycket på att testa allting en gång så varför inte vara ensam på julafton ett år?
Helt ensam blev jag dock inte. Har en underbar pälsboll som ligger bredvid mig som verkligen älskade den rökta laxen på vårat lilla julbord. Underbara L kom förbi och höll oss sällskap ett tag och förhoppningsvis inmundigas det snart några julöl på nåt bra ställe.
Men jag ska inte ljuga...jag saknar släkten som firar julen hos bror som vanligt. Saknar min gamla släkt som inte är min längre. Saknar känslan att längta till att julafton är över för att man är så mätt att man knappt orkar kolla på tv.

I fell apart, but got back up again.

Den 29:e drar vi upp till Sälen. Förhoppningsvis har min fot lärt sig att inte göra ont längre. Nå slags krigsskada från senaste tennismatcherna som inte vill läka ordentligt. Ska bli så underbart att göra upp en brasa och känna hur det steker i ansiktet när korven grillas. Toppstugan, after ski, bastu, pulka, utgång med fuldans, trängas med dunjackor och vänta 1h på taxi...ser fram emot allt!

Jag hatar mig själv för att jag...nej...
Jag älskar att jag hatar...nej nej...
Jag hatar att jag är så otålig och inte kan ge saker tid.

Jag blir nästan lite rädd för mig själv när jag känner såhär. Varför känner jag såhär? Varför hänger jag upp allting, hela min tillvaro, på nånting som inte verkar vara för mig? Jag kan inte gå på nånting annat än känslor och känslorna styr mina handlingar och därför blir allt pannkaka. Kan inte kontrollera fingrarna och tankarna flyger snabbare än snabbaste snabbtänkade snabbmästartänkaren någonsin. Klockan tickar sakta mitt liv går snabbare än fysiskt möjligt...
Vad ska jag göra? Ge upp? ALDRIG! This time I will fight...