En liten historia om en främling som jag är smått avundsjuk på...
När jag på morgnarna besöker badet för att antingen träna och/eller äta frukost så ser jag 90% av gångerna en man som jag är lite avundsjuk på. Avundsjuk kanske är fel ord men det är nog lite så att jag ser upp till honom. Jag vet inte vad han heter och jag har aldrig riktigt pratat med honom förutom sagt hej/god morgon eller "jaha, tidigt här idag igen".
Saken med denna man är att han verkar vara så nöjd. Detta kan självklart vara ett spel eller en illusion men det känns inte så. Han pratar med de flesta och med en sån glädje i rösten att jag själv blir glad av att höra honom prata. Han verkar ha det rätt ordnat precis som han vill ha det men ändå har han friheten att jobba och göra lite som han vill. Han är precis som jag ofta där på morgonen för att träna och äta frukost, han hejar på de flesta, har intressanta men enkla diskussioner med många, han verkar träna bra och ser bra ut. Jag har luskat ut att han verkar vara mäklare och handlar med fastigheter. Han är gift och har barn, det såg jag på Strandbryggan i somras, dessutom refererar han ofta till "sin fru". I morse så satt han vid entrén och pratade med en av tjejerna som jobbar där, samtalet var om en annan person som enligt honom "har så otroligt stort hjärta även om han var lite...".
Det kanske låter lite som att jag är kär i den här personen, men jag är 98% säker på att jag är heterosexuell och jag har hittils i mitt liv bara dragits till det kvinnliga könet. Jag avundas någon som är sådär. Jag vill vara sådär öppen och kunna prata lugnt och artikulerat samtidigt som man har en liten glädjeton som gör alla lugna. Ett sätt som signalerar alfa-hane men inte alls känns som översittartakter.
Jag ska försöka bli som min "idol".