Jag är lite töntig när det kommer till djur. Jag känner mer för djur än människor. Det känns bara som att dom inte riktigt kan försvara sig och förstå varför vi gör som vi gör i vårat samhälle. Jag kanske är lite likadan. Blåögd och tror på människor.
Det låter kanske lite extremt men min katt är verkligen som mitt barn. Jag vill aldrig se henne lida eller vara ledsen. Jag vill att hon ska ha det bra och jag försvarar henne vad som än händer.
Sen kanske jag är i ett läge där jag överreagerar på saker jag tycker är sorgliga just nu.
Men...jag känner iaf. nånting...
Jag är född i en dröm, en dagdröm. Nu känns det sådär igen, tror inte på mig själv.
Riket 17:45. Be there.
