Ibland kan jag leva genom...andra...och...saker. Det jag menar är att jag köper en pryl, en sak, en manick som jag inbillar mig att jag kan leva genom. Jag lever i tron om att den här saken ska göra mig glad och jag är värd mer när jag nu har den här för den tillåter mig att göra saker jag inte kunnat göra förut. T.ex. min kamera, som jag t.o.m. köpt två ggr eftersom den första blev stulen. Med min kamera kan jag ta fiiina fina foton. Det är som att jag blir bättre nu när jag kan ta sånahär fina foton. Fast...det är inte som att jag utvecklat mig själv genom att jag nu kan ta finare foton på grund av min nya kamera. Men ändå känner jag mig bättre.
Att leva genom andra är så otroligt farligt. Att umgås med någon som är härlig och precis som man vill vara för att sedan få en känsla av att det har smittat av sig lite. Fast...det funkar väl lite så ändå. Man blir som man umgås. Men att inte kunna vara som man vill utan andra är oroande.
När jag var på semester så damp en avi ner i brevlådan så igår när jag kom hem så vandrade jag självklart till ICA på Värtavägen för att få ut detta rekommenderade brev. Hade ingen aning om vad det var då jag inte riktigt kan minnas att jag beställt någonting speciellt just nu.
När jag fick brevet i handen kändes det verkligen konstigt. Handskriven adress och en liten tung klump inuti. Öppnar det och hittar en nyckelknippa. Ah! Underbart! Mina borttappade nycklar, tänker jag. Mycket riktigt så var det mina borttappade nycklar...men det var dom jag tappade FÖR TVÅ ÅR SEDAN. Hade varit lite skönare om det var nycklarna jag tappade för nån månad sedan. Hade en nyckelring från Swedbanks MER-paket så nån vänlig har antagligen lagt den i en postlåda men det som är så sjuuukt är att den kommer fram två år efter jag har tappat dom.
