Nu sitter jag innanför balkongen i sovrummet och kollar ut. Samma låt spelas och jag känner hur jag kommer sakna detta ställe. Jag har varit här i tre dagar och inte direkt utforskat nånting förutom stranden och gått omkring i gränderna, ändå känner jag mig så hemma. Igår satt jag på en bar som låg längs stranden och inmundigade en glass följt av två Super Bock (ja, ölen heter så). Utsikten var magnifik. Vatten så långt ögat kunde nå och en fin sandstrand där inte alls många människor befann sig. Där kunde jag sitta hur länge som helst kände jag.
Men som i alla sagor så kommer det alltid nån högljudd j*vel som är häftiga killen och slår sig på bröstet för han vill vara centret just där. Människor som stör sig på att man sitter för nära och säger inte till utan bara glor på en så man ska fatta. Människor som är för rastlösa för att stanna till och njuta av det stilla underbara i livet.
Jag har varit en ja-sägare så länge att jag knappt minns hur man säger nej. Jag känner att det börjar komma ikapp mig. Allting har ett slut och det kanske är här och nu jag inser att jag egentligen vill ha någonting annat. Jag kanske ska ha det där livet här nere som alla andra vill ha. Det kanske är här jag ska rota mig och hoppas att kottarna växer. Jag kanske låtsas, jag kanske gömmer mig för mig själv…
Nu tänker jag på min ullboll hemma som jag skulle vilja ha här med mig så jag kunde få lite kattmassage på armen som hon brukar vara så bra på. Ren kärlek. Välriktad, ärlig och precis som jag vill ha det.
